Jag hade ett system. Det var genomarbetat, regelbaserat och byggde på kvartalsrapporter istället för rubriker. Jag kallade det 3 check analysis och det betygsatte varje bolag på tre faktorer: tillväxt, exekvering och finansiell styrka. Varje faktor fick PASS, WARN eller FAIL. Tre PASS = köp. Två = frys. En eller noll = ersätt.

Portföljen hette Tillväxt Baby! och innehöll åtta bolag: PLTR, NVDA, META, MSFT, GOOG, ANET, AXP och SWED. Jag hade ett rotationsschema som bestämde vilken aktie som köptes vilken månad, vilket behövdes eftersom jag inte har kapital att köpa alla per månad. Dessutom skulle viktningen annars bli fel. Jag hade en buffertpolicy. Jag hade till och med en låst köpplan för hela året, månad för månad.

Och ändå, trots allt det, räckte det inte.

Problemet var inte systemet

3 check ramverket fungerade faktiskt bra som analysverktyg. Det tvingade mig att titta på siffror istället för rubriker. Det hade tydliga trösklar för olika bolagstyper: hypergrowth-bolag som PLTR behövde visa minst 20% tillväxt, megacaps som MSFT klarade sig med 8–10%, och finansiella stabiliserare som AXP behövde 5% plus ROE över 12%. Att ta fram ramverket var i sig en fantastisk resa. Jag lärde mig otroligt mycket som jag tar med mig vidare på resan.

Problemet var allt runt omkring. Varje kväll kollade jag kurserna. Varje rapport triggade en ny analys, nya siffror att tolka, nya beslut att fatta. Och varje beslut öppnade dörren för det som beteendeekonomin kallar för action bias: känslan att "göra något" är samma sak som att ha kontroll.

Jag märkte mönstret; jag spenderade timmar på att analysera bolag, inte för att systemet krävde det, utan för att det var intellektuellt stimulerande. Det var roligt att göra en djupdykning i Palantirs RPO-tillväxt eller Aristas datacenter pipeline. Men roligt och lönsamt är inte samma sak.

Vad forskningen säger

När jag till slut slutade lura mig själv och kollade vad forskningen faktiskt säger, var bilden tydlig. En studie som analyserade lite över 28 000 noterade bolag sedan 1926 visade att bara 0,4% av alla aktier stod för hälften av hela börsens totala värdeökning. Aktiva handlare underpresterar marknaden med i snitt 6,5% per år. Och över 90% av professionella fondförvaltare, alltså folk som gör det här på heltid, slår inte sitt index på 15+ års sikt.

(Källa: Hendrik Bessembinders studie "Do Stocks Outperform Treasury Bills?" (2018) analyserade 28 114 bolag. SPIVA Scorecard från S&P Dow Jones Indices publicerar årligen statistik över aktiva förvaltares prestation mot index.)

Jag är inte sämre än snittet. Men jag är inte bättre heller. Och med en 12-årig horisont har jag inte råd att låtsas att jag är det.

Det som fick mig att faktiskt byta

Det var egentligen inte någon enskild händelse. Det var en fråga jag ställde till mig själv: tror du att du konsekvent kan välja de bolag som slår fonden?

Svaret var nej.

Robur Technology, en fond jag redan ägde i PPM, äger redan Nvidia, Microsoft, Broadcom och de flesta av mina enskilda innehav. Skillnaden? Fonden gör det utan att jag behöver ligga vaken och oroa mig för ett enskilt bolags kvartalsrapport.

Jag tittade på mina bästa picks: Nvidia hade gått fantastiskt. Men jag tittade också på mina sämre: CoinShares och Marathon Digital hade ätit upp en hel del av den avkastningen. Och det är precis vad forskningen visar, enskilda vinnare äts ofta upp av enskilda förlorare.

Den nya strukturen

Idag ser Tillväxt Baby! helt annorlunda ut. Två ETF:er: VVSM (halvledare, 70%) och QDVE (S&P 500 IT, 30%). DCA den 25:e varje månad. Inga beslut att fatta, inga rapporter att analysera, ingen frestelse att plocka.

Jag äger fortfarande Nvidia, ASML, Broadcom och AMD genom VVSM. Och jag äger fortfarande Microsoft, Apple och Palantir genom QDVE. Men jag äger dem utan den mentala kostnaden av att övervaka åtta enskilda positioner.

3 check ramverket var inte dåligt. Det var faktiskt riktigt bra. Men det löste fel problem. Det optimerade för vilka aktier jag ägde, när den verkliga risken var hur jag betedde mig som ägare.

Vad jag lärde mig

Övergången från aktier till ETF:er handlade inte om att ge upp. Det handlade om att förstå var min faktiska edge ligger och var den inte ligger.

Min fördel är inte aktieplockning (stockpicking). Min fördel är disciplin, tålamod och att följa ett system. ETF:er låter mig använda den fördelen utan att behöva vara bra på något jag statistiskt sett inte kan vara bra på.

Det finns en ironi i det: jag byggde ett avancerat ramverk för att minimera beteenderisk i aktiehandel, och den bästa lösningen visade sig vara att sluta handla aktier helt.

Det bästa systemet är det du faktiskt följer. Och det enklaste systemet är lättast att följa.

Jag bytte inte för att jag tappade tron på marknaden, utan för att jag slutade överskatta min roll i den. Hur portföljen ser ut idag beskriver jag i Fyra portföljer, ett uppdrag.